Flygplanet

Köerna gick fort framåt och hennes nakna tår blev nästan söndertrampade, flera gånger i rad. Men det var inte så farligt, trots att fötterna mönstrades av skoavtryck, för hon hade stått ut med värre. Fingrarna gled genom håret som nästan var rent. Det hade ju blivit tvättat igår. Med en flaska mineralvatten som hon köpt för sina sista pengar. Hon lämnade gatorna. Lämnade Ryssland och flyttade. Emigrerade. Utvandrade Rymde. Gator, täckta med smuts och damm. Hus, med delar av gatorna över sig. Och hela gatubarsreligionen lämnade hon. Reglerna om hur man tiggde försvan nu. Alla minnen skulle hon komma ihåg. Om hon kom ihåg allt skulle hon stå stark. Stolt över att hon sluppit undan stanken av lik som senare kastades i hålor och på soptippar. Egentligen visste hon inte vart de blev kastade, men de stannade aldrig längre en 24 timmar. Hon log glatt när hon såg att det var hennes tur att gå till röntgen och bli kollad. Inget pass heller men någon hade fixat dit henne. Det var troligen den där människan som sett hennes liv. Hennes liv på gatorna. I smutsen. Gömd i Moskvas slum. Bakom skuggan som uppstår vid hörnen. Som den där ensamma diamanten bland grus och stenbumlingar i gruvorna. Och nu var hon uthackad. Satt i vagnen och körd till juvelaffären. Och när hon var framme skulle hon bli utplacerad i de vackra hyllorna. Nu skulle hon inte tigga längre. För nu skulle hon förändras. Men gatorna skulle etsas kvar i hennes minne. För alltid. "Spänn fast era säkerhetsbälten. Vi lyfter."

Lullaby of Weather

As the rain falls. No need to cry child. No need to cry child. The rain cries for you. As the wind blows. No need to scream child. No need to scream child. The wind screams for you. As the sun shines. No need to smile child. No need to smile child. The sun smiles for you. As the cloud fades. No need to hide child. No need to hide child. The cloud hides for you.

Frågor

Vet du hur det känns att dö?
Vad händer efter döden?

Religioner styr över världen. Det har jag märkt.
Man krigar för vad man tror att är rätt, inte sant?
Men om det nu verkligen finns en gud, eller flera så sitter
de nog i sitt heliga rum och gråter för hur vi missbrukat
deras läror.
Vi har missbrukat deras läror, har vi inte?
Det finns så många som gjort det att jag inte ens orkar 
räkna upp. Men vi har en som står fram lika tydligt som
neon på natten.
Ni vet vem det är. Han dödade judar. Han var tysk, men det
har inget med hur han var att göra.

Vart är det vi skyndar?
Var brinner det?

Människor är så olika till sättet att vi kunde räknas till djur.
De elaka: en ras.
De något mindre elaka: en annan ras.
Poeter: De som ser hur rutten den här värden börjar bli.
Poeter är de som skriver ner vad de tycker om världen med 
mångtydiga meddelanden.
Konstnärer är de som ritar sin vision av världen.
De använder färger och förenklingar för att visa simpelhet.
Många linjer till människans enorma medvetande.
Skådespelare som utrycker sin visuella bild av världen genom
olika sätt att tala och röra sig på.

Vem är du?
Vem är du av oss?

Genom att skära itu jorden i halvor och studera insidor ser 
forskare den logiska världen. Men de ser inte världen.
De ser Tellus. 
Världen är filosofisk.
Det kan vara medvetandesvärlden. Det kan vara marken man går 
på. Vad är världen enligt dig?
Tänker du på att din åsikt är den som du bryr dig om? Tänjer
du på logiken och låter din egen tro och sanning ta över?

Är du där? 
Vågar du?

Människan tror på varandra. Skvaller är det ofta kallat. Onda
rykten som passerar och stannar, för att fortsätta i nya direktioner.
Men är det sant att de är trovärdiga?
Kan människans natur vara baserad på aporna när de sitter i träd
och äter bananer? Är vår syn på apor inte lite nedvärderande?

Tycker du?
Din åsikt?

Är din syn på människan inte en ond varelse som kan förstöra världen
hur snabbt som helst? 
Kan du ändra på det?
Se oss annorlunda?

Ändra oss?
Ändra dig? 

Livlina

Han satt där och betraktade stenar. Han undrade vilken som vägde mest. Men också vilken han skulle orka bära.
Var det för mycket begärt för en enkel sten? Tänkte han, men såg strax en som passade bra.
Och den släpade han till bryggan.
Solen försvårade hans arbete genom att tränga in under hans ögonlock och förstöra hans syn. Men han koncentrerade sig bara mera på sitt arbete och så glömdes solen bort.
Trots att den visade honom sin vackra avspegling på vattnet, så starkt, att det stack i ögonen på honom.
Han flyttade sig lite så att han inte såg vattenytan längre. Solen var bara där för att göra allt sämre. Han fick ju ingenting gjort när den hela tiden kom ivägen för hans syn.
Han hatade solljuset nu. Varför skymde han inte den med solglasögon? Täckte över dens ljus med en filt och helt enkelt raderade den ur sitt liv? 
Det gick inte.
Nu skulle han avsluta sitt arbete. Han snurrade ett rep runt sin fot och fäste den andra sidan vid stenen.
Sedan släpade han stenen till bryggkanten och kastade i den.
Det ryckte till och så sjönk han mot botten.
Det smällde hårt mot hans fötter och haka när vattnet inte ville låta honom drunkna.
Han betraktade vattnet under ytan. 
Mörker. Det var det enda som fanns där. Ett liv i mörker.
En död i mörker. Han skulle dö. Drunkna i mörker och aldrig mera se solen igen.
Luftbubblorna flöt upp mot ytan likt pärlband.
Det var de sista som skulle ha hjälpt honom till ytan.
En sista livlina.
Tillslut slog pärlbanden ytan och försvann.
Luftbubblorna hade dragit med hans syn mot ytan, där solen sken.
Under ytan såg det inte så dåligt ut.
Nej, härifrån kunde man bara längta till att se solen igen.
Vad var det här? Han skulle drunkna , inte drömma om att återvända till det där förbannat dåliga livet.
Stenen slog i bottnet och han insåg att han hållit andan.
Tvekande släppte han ut luften och munnen fylldes helt med vatten.
Han skulle dö. Inte ens fiskar var där för att betrakta hans död. Drunkna ensam.
Solen lockade upp hans blick igen och ville få honom upp till ytan med det där eviga ljuset.
Det var ju försent, intalade han sig. Jag dör.
Han kände hur lungorna och hjärnan äntligen började reagera på syrebristen. Egentligen kunde han ta chansen och försöka simma till ytan. Om han inte klarade så gick det som det först var tänkt, han skulle vara död. Men om han klarade det…?
Tillslut lossade han på repen och simmade.

En dag...

En dag när du öppnar tidningen, och läser igenom dödsannonserna, kommer du att se ditt namn. Men oroa dig inte, mitt är bredvid. En morgon kommer du att inse, att din kropp inte rör sig längre, och att du troligen aldrig gör det igen. Men oroa dig inte, jag gör det inte heller. En natt kommer du inte att drömma, och inte stänga dina ögon, för att sjunka in i dina fantasier. Men oroa dig inte, jag slutar också drömma. En kväll finns det ingen röst, och du kan inte längre prata, inga toner lämnad din mun. Men oroa dig inte, jag talar inte heller. Någon gång är det sant det de sa, att du faktiskt är död, och din gravsten står upprest på din kropp. Men oroa dig inte, jag följer med.

Vingar av glas

Som något underligt, och övernaturligt stod han där.
Stod framför eld och lågor. Framför krossade drömmar
som försvann i aska. Framför sönderrivna dikter och 
nerklottrade konstverk.
Hur ofta kunde man se ord brinna och bläcket rinna nerför
fingrarna likt svart blodnär man fortsatte kasta in dem i elden?
Det var underbart! Aldrig varit bra på att skriva dikter. 
Ord utan mening. Meningar utan ord. Aldrig bra.
Elden var vacker. Den gav honom en känsla av att
äntligen ha skapat något så otroligt skiftande och 
levande. 
Hans dikter var döda, hans tekningar hade ingen mening.
Så detta. Detta var vad som gav honom vingar.
Han log. De andra ropade. Skrek åt honom. 
"Pyroman! Du är galen som gör det här! Vad håller du
på med?!"
Leendet vidgades, och lät flammorna försvinna ner i halsen.
Lät lågor snurra runt fingrarna och gräva sig in under 
skinnet. 
Av sand blir glas till, men inte denna.
Denna glas var skapad och formad endast för honom.
Han och hans dikter som aldrig hade tagit liv.
Glas, genomsynligt. Precis som elden. Elden som 
dansade över hans fötter.
Långsamt bröt de ut. Ut från ryggen, samtidigt som
elden löpte över ryggraden.
Sedan föll han, men flög upp på samma gång.
Allt som sågs av de andra var det vackra.
Det underbara.
Vingarna av glas. 

Flickan i Moskva

Hon var den typen av människa som ofta beskrev
sig själv. 
Allt från hennes korta, avklippta och väldigt grova 
bruna hår till hennes avbitna tånaglar. Hennes knän
som var täckta med sårskorpor och skrapmärken. Hennes
smala, beniga fingrar...
De smala benen som knappt höll något kött var det 
hon lade pannan mot. Kände svettdropparna göra mörka
fläckar på det som skulle föreställa hennes byxor. 
På Rysslands gator var det lätt att få feber.
Feber...om hon hade feber skulle hon inte leva längre.
Det trassliga håret skulle falla mot gatan och människorna
skulle gå förbi henne. 
Gå i cirklar runt henne tills de som rengjorde gatorna
skulle föra bort henne. Feber var nog inte en lösning.
Hon skulle bli tvungen att tigga antibiotika.
Men hon visste hur hon skulle göra.
Snabbt tog hon stöd mot väggen och tog sig upp på de 
kalla och smutsiga fötterna. Täckta med ett lager av damm
och grus.
Sedan grep hon tag i en människa som passerade och hoppades
innerligt att det inte var en sådan där slå-och-sticka
människa. 
"Medicin...jag ber, medicin!"
Väl medveten om sin lukt och sitt utseende stod hon
där med bedjande ögon. Hon ville bara överleva just nu.
Då var man tvungen att inte känna minsta skam.
Om man höll utseendet vackert och undvek att tigga,
dog man.
Chanserna var riskfyllda men välbehövda.
Det fanns alltid någon Moskvaprinsessa som dog.
"Medicin...?"
En hand som sträcktes in i väskan och några
mynt blev kastade framför henne.
"Sådärja. Stick nu."
Hon nickade och tog upp mynten som fastnat i något
inte för hygieniskt.
Sedan sprang hon.
Rakt över de döda råttorna vars bröstkorgar knastrade
när de krossades. Över tobaksfimparna och tuggummi-
klistret som människorna lämnade efter sig.
Ett av mynten föll och hon föll ner på marken i den 
snabba sväng hon försökte sig på. Sträckte ut handen
efter myntet men missade det.
En liten pojke tog upp det och såg på den glittrande
avspegling av solen.
Dit for det. Nu har jag aldrig råd med antibiotikan
och kommer att dö i feber.
Men den där pojken behövde pengarna mera. Han var
mindre och hade blivit lämnad alltför tidigt.
Redan var han täckt av smuts och oljefläckar.
Troligen med bilavgas och tobaksrök i lungorna.
Hon reste sig upp och log mot pojken.
Sedan gav hon de sista pengarna åt honom och förde 
pojken till marknaden.
Den marknaden var det bästa med hela Ryssland.
Ingen rasism, diskriminering eller kriminalitet.
Där skulle han överleva.
Men inte hon.
Febern spred sig starkt.
Hon hade hjälpt någon.
Sista tanken och så föll hon ihop.
På en av Moskvas smutsiga gator.
Där andra legat före henne.