Flickan i Moskva

Hon var den typen av människa som ofta beskrev
sig själv. 
Allt från hennes korta, avklippta och väldigt grova 
bruna hår till hennes avbitna tånaglar. Hennes knän
som var täckta med sårskorpor och skrapmärken. Hennes
smala, beniga fingrar...
De smala benen som knappt höll något kött var det 
hon lade pannan mot. Kände svettdropparna göra mörka
fläckar på det som skulle föreställa hennes byxor. 
På Rysslands gator var det lätt att få feber.
Feber...om hon hade feber skulle hon inte leva längre.
Det trassliga håret skulle falla mot gatan och människorna
skulle gå förbi henne. 
Gå i cirklar runt henne tills de som rengjorde gatorna
skulle föra bort henne. Feber var nog inte en lösning.
Hon skulle bli tvungen att tigga antibiotika.
Men hon visste hur hon skulle göra.
Snabbt tog hon stöd mot väggen och tog sig upp på de 
kalla och smutsiga fötterna. Täckta med ett lager av damm
och grus.
Sedan grep hon tag i en människa som passerade och hoppades
innerligt att det inte var en sådan där slå-och-sticka
människa. 
"Medicin...jag ber, medicin!"
Väl medveten om sin lukt och sitt utseende stod hon
där med bedjande ögon. Hon ville bara överleva just nu.
Då var man tvungen att inte känna minsta skam.
Om man höll utseendet vackert och undvek att tigga,
dog man.
Chanserna var riskfyllda men välbehövda.
Det fanns alltid någon Moskvaprinsessa som dog.
"Medicin...?"
En hand som sträcktes in i väskan och några
mynt blev kastade framför henne.
"Sådärja. Stick nu."
Hon nickade och tog upp mynten som fastnat i något
inte för hygieniskt.
Sedan sprang hon.
Rakt över de döda råttorna vars bröstkorgar knastrade
när de krossades. Över tobaksfimparna och tuggummi-
klistret som människorna lämnade efter sig.
Ett av mynten föll och hon föll ner på marken i den 
snabba sväng hon försökte sig på. Sträckte ut handen
efter myntet men missade det.
En liten pojke tog upp det och såg på den glittrande
avspegling av solen.
Dit for det. Nu har jag aldrig råd med antibiotikan
och kommer att dö i feber.
Men den där pojken behövde pengarna mera. Han var
mindre och hade blivit lämnad alltför tidigt.
Redan var han täckt av smuts och oljefläckar.
Troligen med bilavgas och tobaksrök i lungorna.
Hon reste sig upp och log mot pojken.
Sedan gav hon de sista pengarna åt honom och förde 
pojken till marknaden.
Den marknaden var det bästa med hela Ryssland.
Ingen rasism, diskriminering eller kriminalitet.
Där skulle han överleva.
Men inte hon.
Febern spred sig starkt.
Hon hade hjälpt någon.
Sista tanken och så föll hon ihop.
På en av Moskvas smutsiga gator.
Där andra legat före henne.