Flygplanet

Köerna gick fort framåt och hennes nakna tår blev nästan söndertrampade, flera gånger i rad. Men det var inte så farligt, trots att fötterna mönstrades av skoavtryck, för hon hade stått ut med värre. Fingrarna gled genom håret som nästan var rent. Det hade ju blivit tvättat igår. Med en flaska mineralvatten som hon köpt för sina sista pengar. Hon lämnade gatorna. Lämnade Ryssland och flyttade. Emigrerade. Utvandrade Rymde. Gator, täckta med smuts och damm. Hus, med delar av gatorna över sig. Och hela gatubarsreligionen lämnade hon. Reglerna om hur man tiggde försvan nu. Alla minnen skulle hon komma ihåg. Om hon kom ihåg allt skulle hon stå stark. Stolt över att hon sluppit undan stanken av lik som senare kastades i hålor och på soptippar. Egentligen visste hon inte vart de blev kastade, men de stannade aldrig längre en 24 timmar. Hon log glatt när hon såg att det var hennes tur att gå till röntgen och bli kollad. Inget pass heller men någon hade fixat dit henne. Det var troligen den där människan som sett hennes liv. Hennes liv på gatorna. I smutsen. Gömd i Moskvas slum. Bakom skuggan som uppstår vid hörnen. Som den där ensamma diamanten bland grus och stenbumlingar i gruvorna. Och nu var hon uthackad. Satt i vagnen och körd till juvelaffären. Och när hon var framme skulle hon bli utplacerad i de vackra hyllorna. Nu skulle hon inte tigga längre. För nu skulle hon förändras. Men gatorna skulle etsas kvar i hennes minne. För alltid. "Spänn fast era säkerhetsbälten. Vi lyfter."