Vingar av glas

Som något underligt, och övernaturligt stod han där.
Stod framför eld och lågor. Framför krossade drömmar
som försvann i aska. Framför sönderrivna dikter och 
nerklottrade konstverk.
Hur ofta kunde man se ord brinna och bläcket rinna nerför
fingrarna likt svart blodnär man fortsatte kasta in dem i elden?
Det var underbart! Aldrig varit bra på att skriva dikter. 
Ord utan mening. Meningar utan ord. Aldrig bra.
Elden var vacker. Den gav honom en känsla av att
äntligen ha skapat något så otroligt skiftande och 
levande. 
Hans dikter var döda, hans tekningar hade ingen mening.
Så detta. Detta var vad som gav honom vingar.
Han log. De andra ropade. Skrek åt honom. 
"Pyroman! Du är galen som gör det här! Vad håller du
på med?!"
Leendet vidgades, och lät flammorna försvinna ner i halsen.
Lät lågor snurra runt fingrarna och gräva sig in under 
skinnet. 
Av sand blir glas till, men inte denna.
Denna glas var skapad och formad endast för honom.
Han och hans dikter som aldrig hade tagit liv.
Glas, genomsynligt. Precis som elden. Elden som 
dansade över hans fötter.
Långsamt bröt de ut. Ut från ryggen, samtidigt som
elden löpte över ryggraden.
Sedan föll han, men flög upp på samma gång.
Allt som sågs av de andra var det vackra.
Det underbara.
Vingarna av glas.