Livlina

Han satt där och betraktade stenar. Han undrade vilken som vägde mest. Men också vilken han skulle orka bära.
Var det för mycket begärt för en enkel sten? Tänkte han, men såg strax en som passade bra.
Och den släpade han till bryggan.
Solen försvårade hans arbete genom att tränga in under hans ögonlock och förstöra hans syn. Men han koncentrerade sig bara mera på sitt arbete och så glömdes solen bort.
Trots att den visade honom sin vackra avspegling på vattnet, så starkt, att det stack i ögonen på honom.
Han flyttade sig lite så att han inte såg vattenytan längre. Solen var bara där för att göra allt sämre. Han fick ju ingenting gjort när den hela tiden kom ivägen för hans syn.
Han hatade solljuset nu. Varför skymde han inte den med solglasögon? Täckte över dens ljus med en filt och helt enkelt raderade den ur sitt liv? 
Det gick inte.
Nu skulle han avsluta sitt arbete. Han snurrade ett rep runt sin fot och fäste den andra sidan vid stenen.
Sedan släpade han stenen till bryggkanten och kastade i den.
Det ryckte till och så sjönk han mot botten.
Det smällde hårt mot hans fötter och haka när vattnet inte ville låta honom drunkna.
Han betraktade vattnet under ytan. 
Mörker. Det var det enda som fanns där. Ett liv i mörker.
En död i mörker. Han skulle dö. Drunkna i mörker och aldrig mera se solen igen.
Luftbubblorna flöt upp mot ytan likt pärlband.
Det var de sista som skulle ha hjälpt honom till ytan.
En sista livlina.
Tillslut slog pärlbanden ytan och försvann.
Luftbubblorna hade dragit med hans syn mot ytan, där solen sken.
Under ytan såg det inte så dåligt ut.
Nej, härifrån kunde man bara längta till att se solen igen.
Vad var det här? Han skulle drunkna , inte drömma om att återvända till det där förbannat dåliga livet.
Stenen slog i bottnet och han insåg att han hållit andan.
Tvekande släppte han ut luften och munnen fylldes helt med vatten.
Han skulle dö. Inte ens fiskar var där för att betrakta hans död. Drunkna ensam.
Solen lockade upp hans blick igen och ville få honom upp till ytan med det där eviga ljuset.
Det var ju försent, intalade han sig. Jag dör.
Han kände hur lungorna och hjärnan äntligen började reagera på syrebristen. Egentligen kunde han ta chansen och försöka simma till ytan. Om han inte klarade så gick det som det först var tänkt, han skulle vara död. Men om han klarade det…?
Tillslut lossade han på repen och simmade.